Jag gillar franska filmer. När amerikanarna gör allt för att döda varandra på film så pratar fransmännen oavbrutet medan de äter läcker mat. Ibland har de sex med varandra, men det är pratet och maten som är viktigast. Det är ingen slump att bloggosfären är enorm, aktiv och inflytelserik i Frankrike.

Människan har alltid strävat efter att kommunicera. Vi har gått ifrån att hacka i sten, slå på shamantrummor och berätta runt lägerelden till att blogga och mass-messa på ett par tusen år. Inte undra på att hjärnan blir överhettad. Vi som helt anammat den nya verkligheten messar, bloggar, chattar, facebookar, jaikuar och mejlar i en stadig ström.

En del har svårt att stoppa strömmen av meddelanden ens när de sover. Jag vet unga tjejer som sover med mobilen under kudden och alltid svarar när kompisarna skickar mass-mess klockan två på natten. De flesta njuter av möjligheten att kommunicera och bygga nätverk, en del går in i väggen när de inte kan hantera informationsströmmen. (Man behöver faktiskt inte svara på alla mejl.)

Vid sidan av denna bikupa av nätmänniskor lever många företag och organisationer som om internet inte fanns. Visst har de hemsidor med pressmeddelande, produktbeskrivningar och kontaktformulär. Men de kommunicerar inte. Om de tillhör den extrema fronten i organisationsvärlden har de en blogg, men den behandlas bara som ett publiceringsverktyg – inte som ett medel att kommunicera med kunder, media och partners.

Det spelar ingen roll om du lägger upp en blogg på en hemsida om du inte vill kommunicera med människor, avslöja något bortom pressreleasesvenskan och verkligen lyssna på mottagarna.
Gå hem och gör läxan. Det är faktiskt mycket roligare att interagera med sin målgrupp än att bara köpa banners och skicka ut kommunikéer.