Vi kan se hur delningskulturen på internet spiller över och sprider sig i den verkliga världen.

I förra veckan besökte jag okonferensen Emeet i Stockholm. Precis som okonferenserna Webcoast och Sweden Social Web Camp skapar deltagarna programmet under konferensens gång. Den som vill diskutera ett ämne eller berätta något sätter upp en lapp på schemat.

På Emeet fick jag höra hur e-handlaren Sportamore vänder upp och ner på marknadsföringen genom att satsa på bredd istället för relevans för sina Google Adwords-kampanjer. På ett annat möte fick jag klart för mig fördelar och nackdelar med att välja open source e-handelsplattformen Magento från människor som arbetat professionellt med plattformen. Upplägget gör att varje möte i korridorerna blir till ett intressant kunskapsutbyte. De flesta deltagarna är tränade i delandets ädla konst från forum och bloggkommentarer. Många är helt öppna med omsättningar, vinster och problem med leverantörer.

Utanför okonferensens underbara värld händer det att jag stöter på människor som berättar att de har en fantastisk idé som de inte kan berätta om. Jag tror inte på det upplägget. Sällan är en idé helt unik, därför är jag övertygad om att man bara vinner på att diskutera sina affärsidéer i ganska breda kretsar. Då får man den feedback som är nödvändig för att lyckas ro den fantastiska idén i hamn i den verkliga världen.

Vetenskapen har länge drivits fram genom en kultur av kunskapsdelning. Forskare meriterar sig genom att sprida sina forskningsmödor i tidskrifter för andra forskare. Här räcker det inte att bara säga att man har ett fantastiskt resultat om man vill nå professorsstolen.

Sverige är i grunden präglad av en samarbetskultur där man gärna trycker ner konflikter. Om vi ska lyckas i den mördande internationella konkurrensen måste vi samarbete, inom och utom landet och generöst dela med oss av våra erfarenheter. Din värsta konkurrent är kanske din bästa vän.