Förslaget att beskatta privatpersoners bredband är nog det mest korkade på länge. Miljöpartiets kulturpolitiska arbetsgrupp är starka kandidater till Årets Foliehatt.

Bredbandsutbyggnaden har betytt mer för kulturens utveckling de senaste tjugo åren än någon kulturpolitisk åtgärd. Enkla digitala verktyg, som bloggar och sociala medier, har suddat ut gränserna mellan stora mediehus och enskilda individer. Idag kan kreativa människor med mycket små medel skapa filmer, musik och texter för att sedan distribuera dem till en kostnad som närmar sig noll.

Det är inget nytt att konstnärer har svårt att försörja sig. Vad som hände med digitaliseringen av musik, var att större artister som tidigare blev miljonärer har upplevt minskade intäkter från skivförsäljningen. Men jag har svår att se att fildelning på något allvarligt sett har påverkat bildkonstnärers möjligheter till försörjning och svenska filmkonstnärer med en smalare inriktning, har länge varit beroende av statliga stöd.

Miljöpartiets kulturpolitiska arbetsgrupp föreslår att en bredbandsskatt ska finansiera konstnärslöner. Logiken bakom är att konstnärslöner ska ge innehåll som vi kan konsumera via bredband. Precis som vi lider brist på innehåll i en värld där playtjänsterna går varma, Spotifys utbud närmar sig det oändliga och det skrivna ordet ständigt hittar nya plattformar och uttryckssätt.

Konstruktionen att beskatta en enskild tjänst, som ska finansiera något specifikt som konstnärslöner luktar 1700-tal. Det hade varit intressant att vara med när arbetsgruppen kläckte idén. Normalt handlar punktskatter om att beskatta något man vill att medborgarna ska konsumera mindre av som exempelvis cigaretter och sprit. Nyttigheter som ska främjas som böcker och tidningar har däremot fått lägre moms för att främja konsumtionen.

Även om miljöpartisterna är noga med att påpeka att bredbandsskatten inte är någon straffskatt är det ju svårt att se det som något annat. Det är oerhört märkligt att beskatta en infrastruktur som är själva grunden till distributionen av kulturen. Miljöpartiet drar sig inte heller för att vilja styra upp hur tjänster som Spotify fördelar intäkterna för spelade strömmar.

Miljöpartiet pekar dock ut problemen med att beskatta digitala jättar som Google och Facebook som betalar mycket lite skatt i Västvärlden. Men några förslag på hur denna svåra fråga skulle kunna lösas har inte presenterats.

Sverige är ett litet land med ett språk som bara talas av nio miljoner människor. Om vi inte vill drunkna helt i större länders masskultur, är kulturstöd viktigt. Men att koppla frågan till bredband är populistiskt. Det är ju knappast något nytt att konstnärer har svårt att försörja sig, men att lägga skulden på bredbandet är ju direkt felaktigt.

Jag tror att digitala fundrasing-tjänster som Kickstarter kommer att ha större positiv effekt på kulturen än miljöpartiets märkliga förslag. Infrastruktur som bredband och kommunala musikskolor ska vara riktigt billigt. Sedan får vi fundera på hur vi kan stötta musiker, författare och konstnärer för att utveckla vår kultur.