Idag är en bild en bekräftelse på nuet istället för ett minne för evigheten. Risken är att våra minnen försvinner i mängden av bilder.

Joseph Nicephore Niepce tog år 1826 det första fotografiet, en vy från ett fönster. Nästa språng i utvecklingskurvan var George Eastmans kamera, Kodaks Brownie från 1900 som öppnade fotografering för amatörer. Om vi hoppar över poloraidkamerans genombrott på 1970-talet kan vi närma oss den första digitalkameran, QuickTake, som Apple lanserade 1994.

Digitalbildens position bygger helt på att den delas. Idag har Facebook 1,1 miljarder användare som gärna delar bilder på måltider, barn, resor eller något intressant som händer i deras liv. Livsstilsskryt är snarare regel än undantag.

Det senaste utvecklingssteget är den svenska kameran Memoto som automatiskt tar en bild var trettionde sekund. Här behövs det datorkraft för att sortera fram bilderna värda att bevara. Det blir lite som att bära en övervakningskamera runt halsen.

Redan tidigare med smartmobilernas kameror blev bilden ett flöde om nuet istället för ett minne för livet. Vi berättar om krogsvängen, måltiden, fotbollsmatchen eller lillans första steg för alla som vill vara med. Appar som Instagram och Snapchat förstärker det som Facebook startade.

Idag väljer många att dokumentera stunden istället för att uppleva den. Med tanke på de bildflöden som många producerar blir det svårt att återvända till ett specifikt ögonblick, på grund av mängden bilder som produceras. Bilderna blir ett lätt regn som glömts fortare än kläderna torkar. Därmed är mina gulnande Instamatic-bilder (inte Instagram) från 1970-talet mer framtidssäkrade än dagens Instagram-bilder.

Vi borde kanske spara en särskild mapp i molnet med den viktigaste bilden från varje månad. Annars blir våra bilder lika flyktiga som våra minnen.